You are on page 1of 7

Tysklands Riksbunker Dienststelle Marienthal

Ett försök till jämförelse med dess svenska motsvarighet

Nedanstående är för den tyska anläggningen baserat på besök och samtal med guider och besökare på plats. Den
största mängden är inhämtat från den av guiderna rekommenderade boken Gehemakte Regierungsbunker –
Tagesbuch eines Staatsgeheimnisses av Jörg Diester, www.verlagsanstalt-handwerk.de. Vad gäller den svenska
anläggningen finns inga officiella uppgifter utan nedanstående är ett försök att relatera till den diskussion som
sedan 2005 förts på www.flashback.se. Den mest fascinerande detaljen är kostnadsaspekten. Officiella siffror
har aldrig släppts men beräkningar som gjorts utifrån olika delbudgeteringar genom åren, visar på 7,2 miljarder
D-Mark. För den svenska Riksbunkern skall summan 1958 ha uppgått till 30 miljoner kronor.

1910 byggdes järnvägarna i västra Tyskland ut efter rekommendationer från general von Schliefen, fadern till
Schliefenplanen som senare i två världskrig nästan kom att föra Tyskland till seger i väst. Järnvägarna skulle
möjliggöra snabba förflyttningar av trupp för att nå ett överraskningsmoment i väst. I dalen med den lilla orten
Marienthal 20 km söder om den senare Västtyska huvudstaden Bonn, drogs spåren genom två berg där två
tunnlar om totalt 17 km delades åt av en liten dalgång med hundra meters bredd. Under andra världskriget
användes de som förråd och skyddsrum av nazisterna för att efter kriget sprängas och plomberas av franska
styrkor.

1919 stod efter hundra års byggande, Karlsborgs fästning äntligen klar i Sverige. Den var då redan omodern då
centralförsvarsprincipen sedan länge övergivits. Här förlades krigsuppehållsplatsen för regering, riksdag,
kungahus och riksbank med tillhörande guldreserv. Riksdagen skulle hålla sina möten i fästningskyrkan.

1945 fälldes en amerikansk atombomb på 12 kiloton över trästaden Hiroshima. 90-140 000 människor dog direkt
och ytterligare 100 000 kom att bli strålsjuka inom de närmsta månaderna. 92 % av staden utraderades och inom
2 km radie försvann all träbebyggelse. Glassplitter spreds 16 km omkring och stötvågen kunde märkas 6 mil
därifrån. 1949 fällde sedan Sovjetunionen sin första atombomb.

1950 var det kalla kriget i full blomstring och det uppstod i den nya Förbundsrepubliken ett behov av en skyddad
plats för statsledningen i Bonn. 1952 planerade Bundespräzident Adenauer att lägga anläggningen inne i Bonn
mellan två kasernområden. Den skulle rymma 872 personer och ha 288 bäddar och 584 sitt/ arbetsplatser.
Maximalt skulle man i nödfall kunna få in 3488 personer om den enbart användes som tillfälligt skyddsrum.
Anläggningen skulle vara 320 meter lång mellan inslagen. Och ha luftkapacitet för 100 personer under 10 dagar.
Den skulle vara fullträffsäker för en ”nominell atombomb”. Västdoktrinen från 1945 var att utnyttja hela
Västtyskland som en fördröjningszon och vid dess västra gräns slutligen avvärja ett eventuellt anfall från öst.
Under femtiotalet förändrades denna tanke och 1955 inriktade man sig istället mot en avvärjningslinje i mellersta
Västtyskland. Västtyskland hade med andra ord blivit accepterat av väst.

1952 Sprängde Storbritannien sin första atombomb och USA lät spränga MIKE som var på 10,5 Megaton –500
gånger större än Hiroshima. En hel ö förångades och försvann från havet. Kraften motsvarar 10,5 miljoner ton
trotyl.

1953 Dyker det första spåret som kan ha att göra med en svensk Riksbunker upp. Det är Månstad Snickeri norr
om Tranemo som i sin historieflik idag på hemsidan berättar om ett uppdrag där två man levererade 100 st.
toalettdörrar till en enorm berganläggning i närheten av Nora.

1955 blev också Tyskland på tioårsdagen av sin kapitulation invald som medlem i NATO. Man fick då ta del av
en amerikansk beräkning av effekterna av en större atombomb över Köln som ligger strax norr om Bonn.
Resultatet var chockerande. 4,3 miljoner döda och 2,6 miljoner skadade. Enda chanshen att överleva ett atomkrig
var att utrymma de stora befolkningscentrumen. De tyska bunkerplanerna kom 1955 att behöva ändras då man
fick nya riktlinjer från NATO. Kravet på statsledningen var att kunna överleva 30 dagar i bunker där de svåraste
atomvapenangreppen skulle komma att utspelas under de 3-4 första dagarna. Sovjetunionens atombombsmåla
skulle utgöras av dels av västs produktionsställen och baser för atomvapen och dels av allierade regeringscentra.

Sverige hade genom sitt hemliga västsamarbete hållit sig ajour med utvecklingen av atombombshotet och över
hela landet börjat bygga stora anläggningar i berg. Som exempel kan nämnas den stora luftförsvarscentralen
Svalan som stod klar 1954 i Västerberget i Mölndal. Förmodligen var det under denna tid som planeringen för att
i krig lämna det framskjutna och utsatta Stockholm tog form. Sannolikt var Karlsborg nu för kännt och omodernt
men man behövde fortfarande komma utanför räckvidden för Sovjets bombflyg. Området runt Örebro/ Hallsberg
kom att bli en knutpunkt för både kraftnät och järnväg och därmed ett potentiellt framtida atombombsmål
Beläget som det är vid de strategiska sjöpassen Mälaren-Vänern-Vättern och Hjälmaren, samt med Mälardalens
öppna terräng lämplig för fientlig framryckning från öster, så valde man sannolikt för ledningen istället en mer
skyddad gruppering uppe i Bergslagens skogar. Det kan vara så att det under femtiotalets första hälft togs beslut
om upprättande av en zon för rikets ledning i krig med Nora som administrativt centrum.
Även Sverige startade nu arbetet med evakueringsplaner för befolkningen. Parallellt med detta skedde en
intensiv forskning och planering för framtagande av svenska atomvapen i avskräckande syfte. Terrorbalansen
skulle upprätthålla freden genom att landet både skulle ha kapacitet att överleva en attack samt förmågan att slå
tillbaka fiendens styrkor i landet eller dess närhet.

1957 inbjöds tyska experter i hemlighet till att delta i det amerikanska atomvapentestprogrammet PLUMBOB.
Man flög i hemlighet via Kanada i ett SAS plan från Tyskland. Man byggde nio tyska försöksbunkrar runt
atombomben SMOKEY som detonerades i en 213 m hög mast. Man fick på grund av strålning och utvärderingar
vänta tre månader på resultaten. Den närmsta bunkern låg 252 m ifrån 0-punketn. Tyskarnas bunkrar hade klarat
sig förvånande bra. Dosimetrarna visade på en genomsnittlig strålning om 430 millirad inne i bunkrarna. Varje
bunker var försedd med 30 möss och alla överlevde förutom i en bunker där de dog av avgaserna till en
bensindriven generator som svarade för strömförsörjningen i bunkern. Den cylinderformade bunkern som
närmast liknade de i Tyskland planerade tunnlarna, klarade sig utan anmärkningsvärda skador trotts att den låg
bara 300 m från 0-punkten.

Vid SMOKEY försöken var amerikanerna imponerade över hur bra tyskarnas luftreningskonstruktion med
sandfilter av kvartssand fungerade. Frågan var dock om det skulle fungera i en anläggning i storformat?
Lösningen med tonvis med kvartssand blev sedermera en omstridd fråga och kom senare att ersättas av större
utbytbara industrifilter med kol.

Planeringsuppdraget för evakueringen av Tysklands stora städer gick 1958 till den västtyske Generalen Busse
som de sista veckorna av kriget lett slutstriderna nordost om Berlin då ryssarna efter att ha laddat upp vid Oder,
pulveriserade allt motstånd med 30 000 döda tyska soldater och 20 000 civila förluster som följd. Han bar på den
erfarenhet som det kaosartade återtåget innebar. Planeringen för en uppehållsplats i Bonn övergavs. Samma år
började nu stora summor avdelas för bunkerbyggandet i budgeten.

1958 är också det år den svenska riksbunkern färdigställdes enligt socialdemokraten Ulla Lindströms memoarer.
Efter att Ullas bok utkom fick hon stark kritik för sitt avslöjande av Statsminister Erlander.

1958-02-14
Efter konseljen idag hade vi ett par intressanta beredningar: den ena om dispositionsrätten över haven och
havsdjupen och den folkrättsliga problematiken kring "kontinentalsockeln" med allt kiv om olja, kol, fisk och
pärlor på havsbotten, som vi har att vänta i framtiden.

Den andra beredningen gällde det bergrum någonstans i Sverige, dit regeringen skall evakueras, om det blir
krig. Utredaren i sistnämnda, statssekreterare af Geijerstam, gav en makaber föredragning om de 30 milj. kr,
som hittills nedlagts på en berghåla med rum för en riksstyrelse på 4000 personer jämte telefon-, telegram- och
radioinstallationer, sinnrika ventilationssystem mm - ett "hemligt" projekt som redan "sannolikt" var känt av
spioner och ortsbefolkning; ett skyddsrum som inte duger vid träff av en Hiroshimatyp-bomb, en administrativ
beredskapsplan, som föreföll verklighetsfrämmande och småttig i ljuset av vad vi nu anar om förintelsen i ett
eventuellt robotkrig.

Och i den dödsfällan skulle man alltså sätta sig tillsammans med riksdagsmännen (plats för 75 st. jämte
samlingssal alla 380), med stadskontoret, avtalsnämnden och hela raddan av centrala ämbetsverk kring sig,
medan den kära familjen omkom på hemorten! Aldrig. En regering skall leva och dö med sina valmän. "Av
psykologiska skäl om inte annat" bör vi dö i Stockholm, sa Erlander med den lilla självironiska grimas som jag
tycker så mycket om.

Skall vi förstärka betongpelarna med 800.000 kr, som redan finns anslagna?, undrade stadsrådet Kling som
är ansvarig för beredskapen. Låt oss göra det då och sedan förklara bergrummet för definitivt odugligt, föreslog
Lindell torrt. Det utlöste ett befriande skratt och uppbrott för lunch.
Ur ovanstående text kan frågan skönjas om inte Sveriges Riksbunker var omodern redan innan den invigts?
Förstärkningen av betongpelarna kan ha sitt ursprung ur antydningar på Flashback att anläggningen skulle kunna
vara belägen i en nedlagd gruva. En gruvort stor nog att härbärgera en plenisal skulle då behöva pelare i form av
de ”präster” som exempelvis skall kunna beses i Falu koppargruva. Det är helt enkelt pelare som bildats då man
sprängt runt om och lämnat kvar vissa delar som stöd för taket. I hotet av de allt starkare atomvapnen kan det ju
varit dessa som man förstärkt. Sannolikt bör också anläggningen efterhand byggts om så att den åtminstone
kunde tåla en direktträff av en atombomb i Hiroshima storlek dvs. 20 kiloton.

Valet av ledningsplats i Tyskland blev istället i skydd bakom Rhen i Eifelbergen där en urdragning västerut
skulle vara skyddad. Man väckte nu liv i de gamla järnvägstunnlarna i Marienthal även om DDR ledningen
också kände till dessas existens. Man valde att inrätta en 25 km bred zon där övriga statsapparaten som ej fick
plats i den stora superbunkern, skulle förläggas i mitten i orten Mayen 25 km söder om Marienthal. Flygplatsen
Mendig fanns också 5 km norr om Mayen. Ett drivmedelslager fanns också nära Mayen. I denna zon skulle de i
fred ovetande ministerierna ha sina uppehållsplatser. Förberedelser gjordes för att härbärgen, skolor,
hembygdsgårdar och privata hus skulle kunna användas. Även om den ena halvan av administrationen
planerades vara kvar i Bonn, behövdes strömförsörjning åt de 10 000 människor som skulle flytta till zonen.
Förutom superbunkern i Marienthal skulle ytterligare en bunker byggas 3 km från Marienthal söder om
Mayschoss. Denna skulle få över 100 m bergtäckning och inhysa postministeriet. Den skulle dock inte få lika
starka MAN-dörrar som Marienthal. Oklart om läget är Staffel 3 km söder Marienthal eller om det rör sig om två
olika bunkrar?

1959 startar man bygget i Tyskland i den östra tunneln i Marienthal. Denna har upp till 120 bergtäckning som
mestadels varierar mellan 80-100 m. Den västra tunneln har dock på stora delar endast 30 m täckning och de
viktigaste organen fick därför härbärgera där skyddet var som bäst. Bergarten består av hårdskiffer vilket
medförde att man lätt kunde följa ett lager framåt men att lagren också medförde en viss elasticitet där berget
förväntades fjädra med i en atombomsstöt. Att jämföra med svenska anläggningar från 60-70 talet och framåt så
ställdes en betongbyggnad på stålfjädrar inne i ett bergrum. Kanske är Sveriges Riksbunker i senare skede
modifierad på detta sätt. En plenisal kan tex ha byggts om för detta ändamål då bomberna blev allt starkare?
Ur stöttålighet kan det vara intressant att jämföra Eric Honnekers bunker i 5001 typ 2,5 mil norr om Berlin. Den
avslöjades efter murens fall och lär nu vara plomberad. Byggd så nära Berlin att den ej skulle kunna bli ett mål
för NATO´s atomvapen om de inte ville radera Berlin från kartan. Den lär tekniskt sett vara kanske världens
bästa och är liksom de moderna svenska anläggningarna utformad som betonghus i kammare. Istället för fjädrar
så svävar de två betonghusen fritt hängandes i stålvajrar från taket som är förankrade även nedåt. De lär kunna
svängas 40 cm fram och tillbaka. Anläggningen är dock rejält mycket mindre.

I det svenska reglementet ABC-skydd

1960 kan de första delarna eventuellt ha tagits i bruk som skyddsrum men klart är att bygget höll på i tio år och
att uppemot 20 000 människor skall ha varit involverade på något sätt med alla underleverantörer mm. Enbart
själva tunnelbygget lär ha tagit 600 arbetare i anspråk ute vid Marienthal.

1961 tog man emot studiebesök ifrån Sverige och Norge som hade stor bunkerbyggnadserfarenhet. Besöket
utspelade sig samtidigt som Östtyskland den 15 juni började dela Berlin och muren började byggas. Något av
dessa år nämns också bygget i en lokal tidning där man kan se bild på skyltar: ”Halt! Livsfarliga
sprängningsarbeten vid vägbygge”. Man arbetade tvåskift 21 timmar per dygn. I jämförelse med svenska
förhållanden så bedöms en 2.5 m bred och hög ort kunna framskrida med 5-6 meter per dygn. Efter sprängning
skall giftiga rökgaser utvädras, stenmassorna bortforslas med dumper eller rälståg. Orten skrotas från nedfallande
sten och ny borrning ske. Därefter skall hålen laddas och orten utrymmas för nästa salva. Bedömd fart är två
salvor per dygn. Att spränga en ort på förslagsvis 1,5 km skulle då ta närmare 10 månader. En stor svensk
bunker skulle kanske kunna byggas och inredas på 3-4 år. Om den var klar att tas i bruk 1958 (?) skulle det
inneburit byggstart runt 1954 för den svenska Riksbunkern. Denna beräkning harmonierar också med att de av
Sverige kanske icke kända effekterna av atomvapnen vid byggstarten inte var så stora och att anläggningens
skydd underdimensionerades. En annan förklaring kan ha varit att man mycket väl kände till att det redan nu var
omöjligt att bygga en helt säker anläggning och att dess skydd istället utgjordes av att håla lokaliseringen strängt
hemlig. En sak som stödjer denna teori är att vi i Sverige aldrig övade i våra skarpa högre stabsanläggningar med
de förband som skulle vara där i krig.

I Marienthal bedömdes det viktigt att förlägga anläggningen över grundvattenspegeln som annars skulle orsaka
stora vatteninträngningsproblem. Det resulterar i att man inte kan gå hur djupt som helst utan i normalfallet är de
flesta svenska anläggningarna också byggda så de har sitt inslag vid foten av eller i sidan på en bergsluttning.
Detta påverkar i sin tur hur stor skyddstäckning man får uppåt. Många svenska anläggningar verkar ha minst 40
meter över sig till bergets hjässa.

NATO hade i ett dokument daterat 1961 angett ett täckningsbehov av 200 meter för en bomb på 100 kiloton.
I planeringen fanns ett dilemma. Man kände 1962 till att en bomb på 5 Megaton gav en krater som är 120-150
meter djup. Bunkern skulle då utsättas för en kraft på över 100 G men där 14 G var tillräckligt för att döda en
människa. Helst erfordras då 250-300 meter bergtäckning. De delar som har endast 35 m täckning skulle inte
användas och var tvungna att få betongförstärkning av något slag. Det gällde inte minst inslagen där täckningen
var som minst. Hur djupt skulle man egentligen behöva bygga? Ett säkert djup skulle ju röra sig om kanske flera
kilometer ner? Hur skulle nedgångarna klara sig? En mot 5 Megaton stor bomb säker bunker var ju omöjlig att
bygga. Lösningen blev en kompromiss med betongförstärkningar på uppemot tiometers tjocklek omkring
inslagen och att vitala delar skulle ha en täckning på minst 100m.

De tyska tunnlarna har en diameter om ca 10 meter och är inreda med ett golv i mitten så de får två våningsplan.
Ett undre golv skiljer bottenvåningen från ledningar av olika slag som tex. ström och vatten. Ca. 80 meter in
ifrån inslagen är en över meter tjocka Cylinderformade betongdörrar placerade. Varje dörr skjuts på räls in från
sidan och den väger 25 ton. De sammanlagt fyra stycken dörrarna är levererade till självkostnadspris av firman
MAN och är uppkallade därefter. De tätar genom sin egen tröghet och tyngd mot en förträngning i den 2.5 m
breda och höga stötvågsgången. Porten stänger på 15 sekunder. De byggdes på plats och omslöts sedan av 30
000 ton betong. Kravet var att de skulle tåla en värmeutveckling på 8-10 000 grader Celsius i 5 sekunder. Vid
dessa temperaturer smälts dörrar av stål och därför var de byggda i betong till största delen. Anläggningen kom
inte att dimensioneras för direktträff utan för detonation av en större atombomb i Bonn-Köln området. En
intressant aspekt är om den svenska anläggningen hade något sådant här bekämpningsvärt mål i närheten av sig?
Det vore ju inte så trevligt att ha det bekämpningsvärda millitära Högkvarteret alldeles inpå knutarna? MAN-
dörrarna skulle tåla ett övertryck av 30 atö vilket motsvarar 300 ton per kvadratmeter. Det innebär att 1875 tons
övertryck kunde komma rusande i stötvågstunneln. Dörrarna hölls därför alltid stängda i normalläget.
En stor bomb i Köln-Bonnområdet skulle strålningsmässigt ge upp till 300 rad och det var dörrarna
dimensionerade för. De skulle gå att öppna igen efter en detonation så de fick inte vara cylinderformade som
luftventilerna på anläggningens hjässa.

För att kunna komma in när MAN-dörrarna är stängda så får man liksom i svenska anläggningar passera en
stötvågssluss med saneringsavdelning där man duschar av sig rester av atom-, kemiska- eller biologiska
stridsmedel. De fyra ståldörrarna är dimensionerade för 10 atö och innanför den första finns ett vaktrum där
posten genom en flera meter lång smal observationsöppning kan se ut genom en 40 cm tjockt glasblock med ca.
40 cm bredd och höjd.

1962 detonerar sovjetunionen den största vätebomb som någonsin sprängts. Den är på 58 Megaton och
sprängplatsen var uppe på Novaya Zemlja. Man sade sig kunnat öka styrkan men var rädda för att fönstren då
skulle gå sönder i Moskva…
Mjölken i norra Sverige blev radioaktiv i flera år efteråt på grund av nedfallet.
I den svenska skriften ABC-skydd från 1982 går i tabeller att utläsa att verkan av en 100 kilotons atombomb ger
måttliga till svåra skador på barrskog där 10-70% av träden är upprotade, på ett avstånd av 3,2 km. Används
istället en bomb på 1 Megaton så blir avståndet 8 km. antändning av torr vegetation sker i det senare fallet på 12
km avstånd. Antändning av bommulsuniform sker på 9,5 km avstånd. Är laddningen 1 Megaton så är verkan mot
personal i det fria upp till 16 km och befinner de sig som kanske skyddsstyrkorna gör i Sk10 kupol så är det
främst strålningen som skadar på ett avstånd av 2,1 km. Personalen förutsätts kunna ta emot en stråldos av upp
till totalt 100 rad utan skador uppstår. Utsätts man för 400 rad uppstår de första symptomen efter 2-4 timmar och
90 % beräknas avlida inom ca.3 veckor.

Slutsatsen av ovanstående ger vid handen att det är föga troligt att ett värdigt atombombsmål som en Riksbunker
läggs inom en mil ifrån tätorter eller den administration som skall betjäna riket. Skyddet kan inte erhållas genom
att lägga anläggningarna djupt utan genom god sekretess vid byggnation och utspridning av anläggningarna, att
flytta runt dem då och då i hemlighet samt att ha många alternativa ledningsorgan. Som ett led i det senare är de
svenska staberna uppdelade i en A1 del som leds av högste befälhavaren och en A2 del som leds av
ställföreträdaren. Dessutom upprättas en reservanläggning som man kan flytta till om de första röjts eller hamnar
för nära stridslinjen. Under förflyttningen leds då verksamheten från A2-anläggningen. Ytterligare en
ledningsplats i reserv kan vara iordningställd genom att sambandsförbindelser är förberedda.
1963 ställer sig bunkerplanerarna frågan om inte den egentligen är en gigantisk felplanering. Till vad skall
bunkern användas? Skall den bli Tysklands i särklass dyraste byggnadsruin? Bygget är nu omöjligt att stoppa
och man bygger 936 sovrum och 897 kontors- eller övriga typer av rum i den 188 000 kvadratmeter stora
anläggningen. Luftintagen på hjässan är inbyggda i betonghus. Det hålet genom berget är på en diameter av ca.
2,5 meter och längst upp finns en ventil som på en bilmotor. Ventillocket är upphissat pneumatiskt någon
halvmeter och då stötvågscensorn på stolpen utanför känner av tryckvågen så stänger ventillocket på 0,5
sekunder av sin egen tyngd på 20 ton. Trycksensorerna ser ut som små lådor på 5-6 meter höga stolpar. Censorer
återfinns även inne i anläggningen. Vid besök i museet bör man inte missa att videofilma filmsekvensen som
visas på tv´n när dels ventilerna och dels MAN-dörrarna stängs.

På anläggningens hjässa skall också ha funnits jalusidörrar med komplicerad mekanik som på 0,5 sek kunde
stängas om de utsattes för lufttryck över 200 atö.

1964 började den Östtyske spionen Lorenz Betsing arbeta i bunkern som ventilationstekniker för
underleverantören Huta AG. Han var verksam i anläggningen fram till 1969 och skandalen blev dubbel när det
vid murens fall avslöjades. Huta AG hade nämligen tidigare erfarenhet av byggnationer åt staten. Det var dom
som hade byggt krematorieugnarna i Auschwitz…
Lorenz blev rekryterad av Stasi 1966 och styrdes av underlättelseagenten ”Erika” (Ursula Richter). Båda flydde
senare till öst. Bunkern avslöjades också av toppspionen Dieter Popp som med spionen Egon Streffer arbetade
inom Bonn-administrationen.

1965 informeras Tyskland av USA om EMP effekten av atomvapen. Den för försvarsviljan så viktiga Tv-studion
har just blivit klar och man behöver nu göra oerhört dyra byggändringar. Skall det bli helt säkert så kläs
anläggningen in i ett nät av armeringsjärn med decimeterstora mellanrum. Allt gjuts sedan in i en betongmantel.
Delar av anläggningen får detta skydd och TV studion som är på 13 000 kvadratmeter (?) ges 150 m
bergtäckning. Ett fullständigt gott elektromagnetiskt skydd var dock omöjligt att bygga. Speciellt inte efter att
Tyskarna 1969 informerats av fransmännen att det kunde bli fråga om strömstyrkor på 150 000 ampere som
kunde slå ut alla elektriska apparater som kunde nås med in-kablaget. Det skulle röra sig om 100 gånger blixtens
kraft och kunde sätta automatstängningen av dörrarna ur spel. DDR´s riksbunker var betydligt bättre skyddad
även på denna punkt.

1966 står öst-tunneln klar efter fyra års byggnation och övningen FALLEX 66 hålls med 1200 personer. Dessa
skulle in i anläggningen och saneras eftersom var tredje person var kontaminerad. Köerna blev långa första
dagen och räckte ända ut till inslaget. Anläggningens vatten tog också slut. Det hela beräknades efteråt behöva ta
tio timmar i anspråk och vattenförsörjningen fick byggas ut i djupt nedgrävda rör i dalen utanför. Man klarade
sanera 48 personer i timman. FALLEX 66 var en ledningsövning som upprepades vartannat år och man utsåg en
övningsregering med statister för Bundeskansler mm inne i bunkern. Man kopplade också upp sambandet med
de militära NATO bunkrarna. Det har konstaterats efteråt konstaterats att den utlöste stor oro och högsta
beredskap på kärnvapenstyrkorna i öst. I det spända världsläget uppfattade Sovjetunionen det hela som ett hot
och man hade listor på olika faktorer som skulle indikera att anfall från väst var att vänta. En av punkterna på
dessa listor var om regeringarna gick ner under jord i bunkrar vilket kunde maskeras som en övning. Tanken på
denna oro är oss främmande idag men vid denna tid förde amerikanerna tuffa kärnvapendoktriner där man också
utformat scenarion då man skulle slå till först i förebyggande syfte med terroranfall mot Sovjets
kärnvapenstyrkor och storstäder. Motsvarande ledningsövningar hölls under kalla kriget i Sverige bland annat på
Stab och Sambandsskolan i Enköping samt vissa bergrum som man lånade in tillfälligt ifrån ordinarie brukare.

Sambandsmässigt så står på hjässan än idag de sex masterna som strax över trädtoppshöjd bär upp
kortvågsmottagarnas trådar. Tanken var att endast ta emot trafik och bara i nödfall efter att en explosion slagit ut
övriga sambandsmedel, ta i anspråk teleskopantennen som kunde hissas upp hydrualiskt i fyra delar.
Bottendelen är tretton meter lång och är nedsänkbar i berget under en pansarlucka. Härifrån leder en 100 m lång
förbindelsegång till huvudanläggningen. All utstrålning som ju kunde pejlas och störas var lokaliserad till
sändarannexet (-en?). Detta var beläget i Kirspenich 20 km i riktning nordväst. Det har 20 m höga dipolantenner
och denna anläggning lär enligt vissa vara betydligt djupare byggt än Marienthal.

Förmodligen stod huvudanläggningen i förbindelse med annexet både med nedgrävd tråd, radiolänk och
kortvågsradio. Det svenska kommunikationslösningarna är utformade ungefär som i den tyska lösningen. Ett
tillägg finns dock om att man i Sverige använder så kallad ”hårdgjord länk” där smalstrålig radiolänk placeras i
utsprängd håla i den bergsida som vetter åt mottagaren. Modernare lösningar har en länk i ett betongfundament
med avtagbar lucka framtill. Länken blir då både svåravlyssnad och överlevnadssannolikheten vid tung
bekämpning ökar. Sverige lär också provat optisk länk där man sänt morse via infrarött ljus. En dylik kan ha
funnits på den Svenska riksbunkern för obemärkt samband med sitt annex. Hårdgjorda länkar kräver oavsett om
de är radiolänk eller optik, dock fri sikt emellan. I Sverige har angetts att man använt hårdgjorda kablage runt
anläggningarna där man de närmaste två kilometrarna gjutit ner kulvertarna i betong på flera meters djup för att
motstå verkan av kärnvapen i närområdet.

Det är också troligt att en femtiotalsanläggning som var helt beroende av information från omvärlden, hade ett
omfattande trådnät med inkommande telefonlinjer. Erfarenheter från världskrigens linjedragning i områden
utsatta för svår artillerield har visat att luftledning är bästa lösningen. Helt enkelt för att tråden inte lika lätt rivs
sönder av sten och jord när den hänger fritt i luften. Ytan på tråden är dessutom så liten att tryckvågen får vara
oerhört stark för att slita av den sega tråden. En linjebyggnadspatrull kan dessutom snabbt hitta och laga
avbrotten. Tråden hängs på knapar i träden på 3-4 meters höjd och 6 m över de vägar den passerar. Antalet trådar
som skulle behöva komma in mot en riksbunker bör ha varit betydande och krävt någon form av ställningar. I
Sambands Instruktion för Armén från 1967 visas en bild där en övre horisontell ribba på lite höjd mellan två
träd, leder ner trådarna till en undre ribba där trådarna är snyggt uppmärkta. Under det hela finns plats för
kabelrullarna med lite reservtråd för varje inkommande linje. Här går också ett jordspett ner i backen och en
kopplingslåda finns med centralkabel som går iväg till anläggningen.

1968 påstår sig en tysk General vid en övning i Hamburg ha gått in i fel rum och råkat få se ett 60 sidigt
dokument namngett ”Orlando/Florida”. Där skall ha funnits listor på regeringsmedlemmar och deras familjer
som med Lufthansa i krig skulle transporteras till ett hotell i Orlandos närhet och där en tysktalande grupp
människor fanns. Författaren Michael Proute har skrivit två böcker om det hela. Osäkert om det har kunnat
bekräftas. Kan närmast jämföras med att vår statsledning med kungahus skulle evakueras över Norge till
England dit det också i media ryktats om att den på åttiotalet svenske marinchefen skulle sändas som kontaktman
till NATO/USA om läget blev instabilt. Han lär ha varit ansvarig för pärmarna som förvarades på ÖB´s rum i
detta ärende. Dessa brändes innan Bengt Gustafsson tillträdde som ÖB.

1968 är västtunneln klar och då hölls också övningen FALLEX 68 där man utgick från ett scenario där det 16-19
oktober skedde ett stigande internationellt spänningsläge. Den 19-21: a bröt konventionella strider ut mellan öst
och väst. Den 21-23 eskalerade krigshandlingarna till insättande av selektiva kärnvapeninsatser medan det den
24-25:e skedde ett nukleärt storanfall från öst. NATO skulle här svara med insatts av selektiva kärnvapen för att
förhindra framträngandet. På ett dygn skulle Marienthal ta emot över 1000 personer.

Efter murens fall har vår pensionerade ÖB Bengt Gustavsson i en artikel som nu ligger ute på internet, bekräftat
att det av avhoppare och andra källor framgått att Sovjet under kalla kriget planerat att i ett storanfalls alternativ
sätta in uppemot 200 kärnvapen mot Sverige inför och under ett anfall. Han berättar också att man inte hade
några som helst aningar om detta i de högre staberna och att hans bedömning är att ledningen omedelbart givit
upp försvaret om det blivit verklighet. I de krigsspel som Försvarshögskolan ledde på femtiotalet så ingick som
regel en stor mängd kärnvapen i de spel som gjordes 1954-64.

Som en bisarr kontrast till det hemska kan nämnas att en fotograf under sextiotalet tog en bild av en av
nödutgångarna på den tyska anläggningen. Mot betonginslagets ena vägg finns en lekplats för barn upprättad.
Det uppstod då också en intern debatt om detta oerhört dyra projekt för ledningen var etiskt riktigt. Skulle inte
satsas på att ge landets invånare befolkningsskyddsrum också.

1970 Utrustades bunkern med en koloxidreningsanläggning eftersom de övriga filtren ej klarade rena luften efter
en eventuell brand. Som ett led i riskinventeringen beslöts senare också om alkoholförbud 1987.
Brand kan sägas vara en av de stora riskerna i en bunker då nödutgångarna är få och om ABC-stridsmedel
ändvänts utanför och anläggningen är stängd. Då luftförsvarscentralen Svalan i Mölndal byggdes i slutet av
femtiotalet i Mölndal, utbröt storbrand och en arbetare omkom. Brandchefen i kunde en månad enare berätta att
berget nu återgått till sin normala temperatur. Som ett led i detta fik anläggningen nästan tjugo år senare en lång
tunnel upp mot hjässan som nödutgång. En gissning är att kanske uppemot tre- till femhundra personer skulle
kunnat verka i denna anläggning.

1970 blev det så en utbyggnad av befolkningsskyddsrum i den västra tunneln i Tyskland. Denna var för övrigt
förbunden med östra tunneln med en smal gång på 60 meters djup. I den västra tunneln fanns en stab som skulle
kunna ta över ledningen om östra tunneln slogs ut. Västtunneln försågs också med en sjukhusdel.
Samma år anlades också en krigsflygplats mitt på autobahn A61, fem km norr om Marienthal. Landningsbanan
är 2km lång och på internet finns bilder från övningar där Tornadostridsplan landat.
Vissa diskussioner ger vid handen att den svenska Riksbunkern i slutet av 70 talet ersattes av en modernare och
mindre. Det skulle i så fall stämma bra eftersom dess läge sannolikt avslöjats av båda spionerna Wennerström
och Stig Bergling. Behovet av att samla en hel riksdag för att ta avgörande beslut försvann också troligen i och
med enkammarriksdagens inrättande 1976 då endast krigsdelegationens närvaro i form av femtio personer
erfordrades. En eventuell ny bunker kunde då göras mindre och utan lika stor plenisal.

1992 nämns för första gången bunkern i officiella sammanhang.


1994 sker elrenovering och utökat brandskydd.
1997 sker omröstningsbeslut om nedläggning.
1998 visas bunkern upp för media.
2001 startar plomberingsarbetet och 3000 madrasser sänds till Kuba.

2004 uppstår en diskussion på främst Flashback i tråden ”Sveriges Riksbunker –Myt eller sanning”.
2008 låses tråden i ”Urban Exploration”-avdelningen men uppstår snart igen i ny diskussionstråd på avdelningen
”Millitära diskussioner”.
Diskussionerna pågår ännu idag och antalet läsare av de nu två diskussionstrådarna har varit mycket stort.
Den svenska Riksbunkern bedöms ha ett mycket stort kulturellt och historiskt värde. Det vore tråkigt om den i
tysthet plomberades utan visning som de flesta andra stora stabsanläggningarna i landet. Den har trotts allt tjänat
statsministrar under kanske minst tjugo år och de som var med och bidrog till vårt försvar under kalla kriget
bedöms ha ett stort intresse av att få veta var och vad våra förtroendevalda skulle tagit vägen medan vi andra
förväntades utstå och genomföra själva kriget.
Oavsett om det var Florida, England eller Bergslagen så vill man veta. Det finns ju en anledning till att andra
demokratier som Danmark, USA, Storbritannien, Tyskland, Österrike, Schweiz mfl. har öppnat sina Riksbunkrar
för visning. Hur är det med etiken och demokratin i verkligheten i vårt land. Läget är säkert känt av alla andra
grannationers underrättelsetjänster. De sista som fortfarande ej får veta är vår egen befolkning.

©Stefan Gustafsson
2009

You might also like